Besvikelse - Inga Oompa-Loompas! Dock massor och ännu mer massor med choklad! Vi har städat maskiner. Stora stora snurrande, hackande, mördande ljudliga men för tillfället avstängda maskiner. Fabriken på flera våningar med alla stora saker tog bort lite av charmen men ack, det var väl ändå en chokladfabrik! Vi var tvugna att ta på oss deras kläder av hygienskäl. Blå tantbyxor, vit tshirt, svarta fulsandalkängor och förstås - ett hårnät. Vackra som få spatserade vi korridorerna! Jag har aldrig någonsin känt mig så ful - men det var okej. Vi fick städa två olika maskiner, den ena var gigantisk täckt av smält choklad som vi lastade upp med våra nävar i hinkar med vatten. Dessa skulle bli rena med små fåniga trasor. Den andra var tvärtom, torkat och hemskt! Vi fick skrapa med spatlar och sen skrubba med vatten. Jag ömmar över-verkligen-allt. Dock var det lite småkul och det luktade sjokolade! Vi tjänade 158 kr i timmen på att skrapa, sopa, skyffla, gräva i brun sand och gegga, chokladen som efter några timmar inte kändes så exklusiv längre. Det antal säckar som slängs bort i svinn är fenomenal. Stressade ruschade vi vidare hemåt småhungriga efter att ha ätit snåla luncher, lägenhetsvisning var på g efter en välförtjänt dusch! Vi hittade adressen som visade sig ligga ca 300 m härifrån! Vi kom fram till ett sunkligt hyreshus med skabbiga dörrar och förfallna brevlådsinkast. Fjärde våningen, cigarettpaket och fimpar i trappen. Vi ringer på - dörrlåset är trasigt runt om och man ser nästan in. Ingen öppnar, vi knackar, ingen öppnar, vi drar. Jag blir sjukt besviken, vi hade höga förväntningar på den där lägenheten och det var bara skit. Inatt sover vi i den mystiska lägenheten igen, kollektivet med katterna, men skulle egentligen lämnat igår. Vi bara hoppas att vi får stanna så länge som möjligt.

Igår när vi skulle sova låg konstiga fulkatten i vår säng. Jag tänkte men nej... Hon är så konstig att om jag typ rör henne i sömnen blir hon säkert sur, dessutom kommer hon ju alltid å trycker pannan i ens face! (jämt). Så vi försökte locka på henne att hoppa ner. Hon satt kvar och såg korkad ut. Hon verkade liksom vilja ner, påbörja ett hopp men sen alltid ångra sig för att det "kändes för högt" vi vet ikke detta. Så - EN PLAN! Benjamin går upp, börjar lyfta i liggdynan på madrassen för att liksom fösa ut katten och lite tvinga henne att hoppa, det går inte. Hon går ut på en liten liten hylla vid sängen och benjamin kommer efter med en pute (kudde) och föser den sakta mot henne för att mana henne att men för bövelen hoppa ner nån gång (i detta läge har vi hållt på en stund med lockljud, fingerknäpp och madrasssurfande.) han föser sakta puten (kudden..) mot katten som går längre å längre mot kanten, hejdad av den enorma kudde som kommer i hennes väg, hon vägrar. Lyckas ta sig förbi gör hon ändå. Vi ger upp, hon får väl vara där. Vi försöker lägga oss men hon är ivägen och kraffsar och är bara såå dryg att man vill bara dö i sin kalla bädd. Vi kommer fram till att dörren får väl iaf vara öppen under natten så att hon kan ta sig ut när hon väl hoppar, så benjamin klättrar ner för stegen of doom och öppnar dörren, påväg upp kommer katten och trycker sig mot hans ansikte - som vanligt när man försöker komma upp för denna omöjliga stege. Benjamin fylls av vrede, trötthet och irritation. En gång för alla tar han tag under kattens mage (detta är alltså omöjligt, hon bits, klöses och springer därifrån, innan hon kommer och trycker sig mot ens ansikte igen.) han försöker ta ner henne till "hopp-höjd" men hon bara klöser fast i allt på vägen, kläder, hyllor... Efter mycket bråk med fastnade klor är hon ändå äntligen nere och vi fick äntligen sova.

Nu ska vi bädda ner oss inför nästa chokladfabriksdag. Imorgon är det 100% OB, då snackar vi 320 pix i timmen! Benjamin huttrar och hostar, är orolig för min telefonförsäljarguy! Nu ska bäddas ner!

KRAM OCH GODNATT!