Nej men kom igen nu Sandra, gör något.

Idag vill jag inget annat än bara titta på. Se andra leva sina liv. Jag vill bara sitta på mitt moln och drömma och fundera och inspireras. Jag kan leva mitt liv genom alla andras idag.

Jag vill bara drunkna i hjärtklappande snygg design- och inredningsinspiration, läsa om tunga livsöden och vältra mig i andras förvirring. Känna igen mig. Förstå. Krama om och skratta lite åt alltihopa efteråt. Kanske till och med gråta lite samtidigt som vi skrattar och håller om varandra. Jag vill bli självsäker för att alla andra verkar vara det och jag vill att det smittar av dig. Jag vill läsa blogg efter blogg efter blogg och bara unna alla fina människor att fortsätta vara fina, och känna mig lite fin själv där jag sitter på molnet och låtsas och tänker att det hade kunnat vara jag. Men det är aldrig jag.

Jag längtar efter lite rutiner, som tidigare nämnt. Jag är less på att vara less. Eller egentligen är jag inte less heller. Bara lite trött. Vintertrött. Less på snön och kylan och mörkret. Jag är bara så genomtrött och apatisk hela vintern. Men nu går vi mot våren. Knoppar och sneakers. Tunnare jackor och hålla-handen-promenader längs älven. Snart. Det är ett sista ordentligt ryck som gäller i skolan i ett par veckor nu och sedan börjar mitt nya program. De första kurserna kommer bli tråkiga och jag är beredd på det, men jag har ju mitt försprång - jag har redan läst liknande kurser i början på pedagogiken. Det handlar om snobbigt lärande om akademin och vetenskapens jätteonödiga dravel. Om vad en filosofi och vetenskap är. Hur forskning går till och reglerna för en internationellt godkänd välrefererad forskningsrapport. Skitsnack. Högtravande skitsnack. Astråkigt. Men det är bara att nöta sig igenom, för tydligen anser de - universitetssnubbarna - att det är jävligt viktigt att lägga resurser på.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske att jag dricker kaffe i mörkret i min nya plugghörna men inte pluggar särskilt mycket. Att jag tänkte börja träna snart men har inte tid eftersom jag måste plugga men jag pluggar ändå inte så mycket, snart, börjar snart. Om jag jobbar i dubbel hastighet senare så går det nog bra. Att jag lyssnar på underbara och jazziga Nina Simone och om jag vill kanske jag ställer mig upp dansar lite i en tecknad känsla där armarna liksom åker fram och tillbaka i lite joggstil och huvet kutar ner in mot bröstet. Sluten. in i sig själv. Fri i sina egna rytmer och känslor. Jag kanske väljer att dansa lite i mitt mörka pluggarrum med mörklagda fönster.


Idag borde alla dansa lite för sig själva. För att man kan. För att vi får. För att människor borde dansa mer. För att vi är fria och fantastiska och inte fåniga. För att vi så lätt glömmer att vi är så förbannat bra på att gunga med våra kroppar.