en gång tyckte jag att det var coolt att äta fil
Ursäkta tystnaden!
Ikväll har jag haft en fantastisk kväll med min kära vän Maria. Vi har lagat veg-lasagne, blivit mästare på att göra pannacotta (gud så gott!) och druckit dyrt oslo-vin från sydafrika. Dessutom har vi tittat lite på svts valdebatt och diskuterat politik. rödvin, politik, tända ljus.. Att det kunde vara så kul! Intellektuellt, och vuxet. Mogen-poäng till mig och maria! Vi pratade också om alla oskrivna regler som finns för de flesta tjejer på högstadiet i en skolmatsal... Minnena väcks till liv. Dessa är några av de vi fastslog:
1. Man måste säga att maten ser äcklig ut, även om man egentligen tycker att den ser aptitlig ut
2. Man måste säga att maten smakar jättedåligt, även om den smakar ganska bra. (toppbetyg är: "alltså det går ju att äta.. om man är jättehungrig - på sin höjd typ" men då igen - man får inte vara hungrig - då är man glupsk.)
3. Man måste ta jättelite på tallriken så att folk inte tror man är glupsk, dessutom måste man lämna lite också som man kan slänga (så att man inte är en gris.)
4. Man får gärna slänga besticken i disken lite hursomhelst, det spelar ingen roll. Det finns betald personal ju.
5. Om det finns fil - då tar man fil för det är coolt att äta fil. Eller en bunt hårdbröd - utan smör helst.
Ja det var några, och det är bara matsalen! Vilka regler en tonårstjej snurrar kring som inte går att sätta fingret på i en handbok är fasansfulla. Det känns skönt att man växt ifrån det där hormonstinna tonårsdagarna. Kvitt med att vara sur på alla för att man själv är så osäker, ett frö i en hård kapsel. Taggig. Skönt att slippa förvirringen över vad man får göra och inte, och hur man uppfattas om man gör det ena eller andra. Skör. Skönt att slippa tro att allt handlar om en själv, och att allt är personlig kritik eftersom man inte kan förstå och se det kringliggande faktorerna. Vilsen, sårbar. Nåja, det hör åldern till. Det är en vacker ålder med sprakande känslor och vilsna tankar, glädjesnurr och världen-kommer-gå-under-ångest. Det var vackert och jag minns missären i en absurd svärta och surrealistisk regnbågsfärgad glädje. Men aldrig någonsin att jag går igenom det igen.
Ikväll har jag haft en fantastisk kväll med min kära vän Maria. Vi har lagat veg-lasagne, blivit mästare på att göra pannacotta (gud så gott!) och druckit dyrt oslo-vin från sydafrika. Dessutom har vi tittat lite på svts valdebatt och diskuterat politik. rödvin, politik, tända ljus.. Att det kunde vara så kul! Intellektuellt, och vuxet. Mogen-poäng till mig och maria! Vi pratade också om alla oskrivna regler som finns för de flesta tjejer på högstadiet i en skolmatsal... Minnena väcks till liv. Dessa är några av de vi fastslog:
1. Man måste säga att maten ser äcklig ut, även om man egentligen tycker att den ser aptitlig ut
2. Man måste säga att maten smakar jättedåligt, även om den smakar ganska bra. (toppbetyg är: "alltså det går ju att äta.. om man är jättehungrig - på sin höjd typ" men då igen - man får inte vara hungrig - då är man glupsk.)
3. Man måste ta jättelite på tallriken så att folk inte tror man är glupsk, dessutom måste man lämna lite också som man kan slänga (så att man inte är en gris.)
4. Man får gärna slänga besticken i disken lite hursomhelst, det spelar ingen roll. Det finns betald personal ju.
5. Om det finns fil - då tar man fil för det är coolt att äta fil. Eller en bunt hårdbröd - utan smör helst.
Ja det var några, och det är bara matsalen! Vilka regler en tonårstjej snurrar kring som inte går att sätta fingret på i en handbok är fasansfulla. Det känns skönt att man växt ifrån det där hormonstinna tonårsdagarna. Kvitt med att vara sur på alla för att man själv är så osäker, ett frö i en hård kapsel. Taggig. Skönt att slippa förvirringen över vad man får göra och inte, och hur man uppfattas om man gör det ena eller andra. Skör. Skönt att slippa tro att allt handlar om en själv, och att allt är personlig kritik eftersom man inte kan förstå och se det kringliggande faktorerna. Vilsen, sårbar. Nåja, det hör åldern till. Det är en vacker ålder med sprakande känslor och vilsna tankar, glädjesnurr och världen-kommer-gå-under-ångest. Det var vackert och jag minns missären i en absurd svärta och surrealistisk regnbågsfärgad glädje. Men aldrig någonsin att jag går igenom det igen.
Kommentarer
Postat av: Jasmin
Helt ärligt så känner jag inte alls igen mig i någon av de där reglerna. :S Möjligtvis när man egentligen tyckte att maten var god, men sa att den var äcklig för att alla andra tyckte det. Men det är ju grupptryck i största allmänhet. Usch, haha, högstadiet...
Trackback
