helt jävla fantastisk
Ibland accepterar jag mitt fula jag. Jag kan leva med det.
Ibland dödar det mig att jag ser ut som jag gör. Men fler dagar kommer ju efter det.
Ibland kan jag tänka att, jag är faktiskt sjukt snygg. Och de dagarna är bäst.
De dagarna ser ut som alla andra. Jag beteer mig som vanligt. Jag går inte runt och är mer kaxig än vanligt, jag kollar mig inte i spegeln oftare än annars, jag fotar inte mig själv tusen extra gånger (även om jag kanske borde) och jag är definitivt inte spydig mot mina bekanta. Jag är nog ganska normal.
Utifrån detta tänker jag bara, är det ens märkbart att urskilja när jag har en snygg kontra ful dag? Kanske med detta: en ful dag är jag lite sur, lite nere, lite less. Dryg att prata med säkert och lite nervös. Drar i tröjan och döljer mina valkar, ler mitt leende som jag tränat upp framför spegeln som ser ganska okej ut, sitter stelt i en pose som ser okej ut (tror jag) och sitter omedvetet och flackar omkring i rädslan att någon ska se ner på mig och min fulhet, så jag ser säkert extra töntig ut (som om det behövs) där jag sitter i mitt lite tonårsdeppade tänk och flackar och drar i mina kläder. På affären, stan, skolan eller jobbet är jag rädd för att träffa någon jag känner, bara tanken att behöva träffa nån man inte sett på flera år är förtärande jobbig, ska de se mig när jag ser ut såhär!? Efter alla år. Nej sånt undviks med att minimera sociala situationer och hålla mig inne så mycket som möjligt. Handla kan man väl göra någon annan dag.
Men då dagar som jag gillar mig själv och jag känner mig snygg... Då sitter kläderna som en smäck, tänk att det kan finnas så snygga kläder i min spartanska garderob! Jag ler vänligt mot alla jag träffar och är social. Jag säger hej och när jag skrattar ler till och med mina ögon, små smala strimmor blir de under mina runda mulliga kinder. Jag går självsäkert, med huvudet högt så jag ser säkert lite lite slankare ut med min hållning. Jag äter hälsosammare för jag har en livslust och motivation och en ork att stå framför spisen. Inget ihopslängt i brist på ork och tid här inte, nej sunda grejer ska det vara. En snygg dag så njuter jag också av solen om den skulle skina, jag skulle njuta av mina bästa möbler och jag skulle säkert tycka att umeå var en underskattat fin stad. Jag skulle vara på så bra humör att jag skulle bjuda på alldeles för mycket och bli alldeles för generös med min skrala budget, pengar skulle vara en struntsak, här, ta det om du vill ha! Livet en snygg dag är lättare att gå genom än en ful dag.
Så det jag tänker... Varför är folk så rädda för att tycka om sig själva? Varför är det en sådan tabu att säga "Nej jag tycker faktiskt att jag är ganska snygg!"? Att själv vara snygg behöver inte betyda att man är snyggare än någon annan. Nej det är inte för att jämföra. För att vara snygg måste man ju inte alltid vara snyggast.
Är det så farligt att börja tycka om sig själv och sina rynkor, valkar och födelsemärken? Är det så mycket värre att utstråla positiv energi och livsglädje än negativ och ledsamhet? Jag skulle föredra att umgås med den som har livsglädje och ser veckans dagar som möjligheter, än den som tröttnat på vardagen.
Kan allt detta grundas på om man tycker att man är snygg eller ful, tänker du? "Det har väl inte med det att göra!" Jo! Jag tror att en stor del av den energi vi delar med oss av, är den vi har inom oss. Om vi känner glädje för oss själva och livet i stort, så uttstrålar vi också detta och delar med oss till de runt om. Känner vi dock hat mot sig själv och tristess i vardagen, ja då kommer vi att uttstråla det också.
Jag ber till alla som är inne på denna blogg att fundera över sig själv. Hur upplever du dig själv? Är du gladare när du har snyggare dagar? Vågar du börja tycka om dig själv?
Jag tänkte börja, i hopp om att starta en ny vana och ett efterföljande mönster, med att säga det förbjudna och fasansfulla, det som borde förbli outtalat och något skamligt:
Jag är helt jävla fantastisk, och dessutom är jag skitsnygg.
PS. Detta är nog den första gången jag svär i ett inlägg sedan jag startade denna blogg. Har ni tänkt på det? Detta i respekt för mina käraste morföräldrar. Ni som pratar med mig vet ju att jag i detta moderna samhälle då och då svänger mig med en del svordommar. Även om jag ofta tar bort en sådan vokabulär i särskilda sällskap. Men nu när isen är bruten, så får vi väl se hur framtiden blir...
YOU GO GIRL! Bra skrivet, det är så man ska tänka. tror de flesta bara uppskattar om andra kan tycka om sig själva istället för att gå att sura, mycket roligare med glada och utåtriktade människor tycker jag iaf!
Du ÄR fantastisk och skitsnygg och det är jag med!
PUSS.
Jag tror att det är svårt att ”våga” tycka om sig själv om man inte redan gör det! Det är som om nån skulle övertyga dig att rosa storblommiga kläder är snygga på dig. Vågar du tycka det? Det är som att övertala mig att bruna kläder är snygga. Jag tycker att bruna kläder är superfula och kommer nog alltid att tycka det hur mycket du än övertalar mig men om andra tycker om dem så är det ju bra för dem! :) Vore ju trist om alla gick i lika kläder!
Jag tror att om man tycker för mycket om sig själv så ser man inte allt det fina hos andra! Även om jag ogillar mitt utseende så är jag inte negativ mot andra utan tvärtom! Jag tycker ju att alla andra är bättre än mig! Om andra personer därför uppfattar mig som ständigt sur blir jag uppriktigt ledsen! I så fall ber jag verkligen om ursäkt!
Men påpekar man hela tiden hur bra man är, vad duktig man varit och hur snygg man är så blir det lätt negativt för omgivningen!
”Jag var bäst i hela fotbollslaget utan mig hade de inte gjort några mål” eller vad det nu kan vara, det är ju som att säga att jag är bra, ni är dåliga! Säger man däremot att ”vi” var duktiga i vårat fotbollsgäng blir det en helt annan sak!
Det är jättejobbigt med personer som hela tiden pratar om ”visst var jag duktig som sa så, som gjorde så etc….” och man kan inte svara annat än ja även om man inte tycker det eftersom personen förväntar sig ett ja och denne sedan stolt sträcker på sig efter "erkännandet"!
Hur blir en sån person uppfattad av andra? Som en omtyckt person som har omtanke om andra eller som en självisk person? Nej lagomt är nog bäst! Man kan känna sig stolt över olika saker men man behöver inte påpeka det för andra. Vad har de andra för vinning av det? Det räcker ju att man själv känner sig stolt!
Däremot tror jag att hur vi ser på livet påverkar väldigt mycket hur vi är mot andra! Ser vi bara livet som trist är det ju svårt att vara en glädjekälla för andra!
F.ö. är jag glad att du tycker om dig själv och tycker ändå att du har väldigt sunda åsikter! :)
Dessutom tycker jag att du är helt jävla fantastisk, och dessutom skitsnygg!
Ja, det är så, som du säger. Det är stor skillnad när man har sina snygg-dagar och ful-dagar. Håller med om allt du skrivit. Just nu läser jag Mia törnbloms bok, så jag håller på att träna min självkänsla. Alltså - jag sitter och trycker in i mitt huvud dagar i ända att jag är snygg, smart, duger, värdefull, är en bra mamma osv. Och jag börjar faktiskt känna mig mer posetiv. Jag kan själv märka när jag tänker negativt. Då spolar jag tillbaka bandet och ändrar min tanke. Man mår ju så mycket bättre av att tänka posetivt, och det märks ju utanpå också såklart. Tycker jag själv att jag är snygg, så tycker andra det, så är det ;) Och jag kan faktiskt tycka att jag ser bra ut, även om jag har lite "fel och brister" här och var, bristningar och väger lite för mycket m.m, men med rätt kläder så ;) Hehe.
Ps. säger som dom andra, du är fantastisk och skitsnygg ! Haha :)
Vad skönt att det finns de som känner sig nöjda med sig själv!
Antar att andra tycker att jag är ful eftersom jag själv tycker det... ;) Hmmmm.. där ser du Sandra!
Rätt kläder för mig vore nog en niqab eftersom det är ansiktet jag skulle vilja dölja! Hihi!
Förlåt min negativitet men du ska väl ha lite tjurskallar att bråka med också så du får lite praktik inför ditt kommande yrke! :D
Sandra du ser bar ut och du är bäst, tänk på din kusin han är glad alltjämt nästan aldrig deppig,
nog är jag deppig ibland också nog kollar man sig spegeln ibland och tycker vad man ser gräslig ut
men sedan tänker man jag är nog inte så dum ändå, men just nu så är allting skit då man inte få hjälp snart med sitt onda knä, jag ringde till sjukhuset
och sa att jag inte mådde bra då sa sköterskan rakt ut du är väl överviktig utan att sett mig det tycker jag är kass eller hur ! Håller med Ninas A och det vet vem i det dom skriver Hurra Hurra för Sandra är bäst
Sandra vårt älskade barnbarn,vi tar inte illa vid oss av att du svär. I första hand när jag läste bloggen, oj så jobbigt att ha det så inombords. Vid närmare eftertanke, så bra att s a s tömma ur sig innehållet, ta nya tag bestämma sig för att gårdagen finns inte, nu är det mina nya målsättningar som gäller. "Jag är helt jävla fantastisk och dessutom är jag skitsnygg."
Alla har vi dåliga och bra sidor, men alla är vi vackra och fantastiska.För oss är alla både barn och barnbarn vackra och fantastiska. Mår dom bra så mår vi bra!Vi tror på dig, Tack för att du vågar ta tag i de svåra bitarna som du brottats med.
Kramar från en snuvig mormor, i går hög feber , mår idag bättre.
