Många kommentarer droppar in. På båda blogg och utanför. Vad glad jag blir att ni kan identifiera er med det jag skriver! Jag måste bara förtydliga ett par saker från förra inlägget... Att våga tycka om sig själv handlar inte om tapperhet och om att vara modig. Det handlar inte om att man ska vara den som vågar hoppa från högsta trampolinen eller ha de extremaste kläderna när man går på affären. Det som vågandet i sig handlar om, är att titta in i sig själv och faktiskt, verkligen våga se vad som finns där. Sina fel, sina brister, sina bättre sidor och egenskaper och att se sig själv för den man är. Också att våga erkänna för sig själv, att allt jag tycker är kanske inte alltid en sanning. Att våga erkänna sig ha haft och kanske ha - fel, då och då. Våga vara mänsklig och våga tro på en förändring även om det känns omöjligt. Om man hade varit tillräckligt målmedveten hade man säkert vågat tro på att man skulle kunna simma över till finland eller, lyckas hålla en diet med bara ris i ett år. Vissa uppgifter kan ses som omöjliga och inte genomförbara till en början, men med rätt inställning och med rätt motivation så kan man ta sig an de allra svåraste uppgifter. Men det handlar om vilja, och det handlar om att våga. Det var det.

Sen också. Det många tror innebär att tycka om sig själv är ofta kopplat till otrevligt skrytande. Detta borde man verkligen särskilja. Att ha god självkänsla, eller skryta är oftast väldigt olika saker. Jag tänker såhär, den där personen (vi har väl alla känt någon) som alltid ska förklara sig själv som bäst, snyggast och vackrast i hela världen kan verkligen gå en på nerverna. Man kan tänka att men kan han/hon aldrig få nog av sig själv? Sluta skryt och tro att du är så mycket bättre än alla andra! Det kan vara en skrämmande tanke att börja tycka om sig själv, om man tror att man ska bli som "den där jobbiga personen". i verkligheten är nog den personen exakt lika osäker på sig själv som de som står och suckar. Den här personen är så illa däran på insidan och kan inte tycka om sig själv en smula utan måste ständigt söka efter erkännanden och bekräftelser för att känna att de duger. De har inte ens kraft att tala om för sig själva att de är okej, så de behöver någon utifrån att säga det till dom.

En person, som har riktigt god självkänsla som tycker att man är vacker och smart och tror på sig själv, någon som tycker om sig själv är inte osäker. Man kan tryggt lita på sitt ego. Man behöver inte höra det från någon annan för man vet redan att man duger. Därför skryter man inte. Man kanske lägger fram det ibland, men på en helt annan nivå än skryt. Det bästa är när man säger det till sig själv, det är vad som är viktigt - att man själv vet hur kapabel man är och vilken enorm potential man har.

Jag vill inte tjata ut på detta men jag tycker det är av viktig grund, att man skiljer på den som skryter och är bäst på allt hela tiden och söker erkännanden till sin osäkra självbild, och den som faktiskt mår bra och har en sund och harmonisk mentalitet.





Hursom, nog om detta! ikväll har jag suttit och pluggat hela kvällen och sett idol. Nu är jag skittrött och en lång dag väntar imorgon med optiker, provjobb, mera plugg och blodgivning (håll tummarna för mig!)

Kram på er alla, och tusen tack för era kommentarer