ett långt inlägg om rock'n'roll och att vara tjock
Igår tog käraste B och jag en dagsutflykt till sundsvall. Resan gick bara fint, trots en orolig mamma som smsbekräftade sig om att vi fortfarande var vid liv då och då. Vi hade med oss termoskaffe i den orangea termosen, fossilen från 70-talet som jag fått av mormor, och vi hade hembakta brownies med oss i kylbag. Ingen 30-mils-resa utan fikapaus (och ett antal kisspauser.) Konserten med volbeat visade sig vara över förväntan och jag studsade på i harmoni med att bara få flyta ut till ingenting och bara vara en stund, totalt obekymrad om människor runt om mig som inte var mig lik eller som inte alls gungade runt utan bara stod stilla. Jag kunde inte bry mig mindre om att min sjal var blommig bland mängden av svartklädda rockare. Jag kunde inte bry mig mindre om att jag gungade mina elefanthöfter och faktiskt njöt av den för mig så främmande musiken som trots allt var riktigt bra. Inte blev njutningen värre när finaste B ställer sig bakom mig och håller om mig och gungar på som ett idylliskt dansbands-tönt-par bland långa pojkfrisyrer och svart hårfärg. Jag njöt, runt jorden och tillbaka. tack finaste B, för den finaste söndagen. Vi hade till och med en mixed tape (eller ja, bränd skiva) som vi (jag) gnolade på under bilresan, det var fint. Jag ska lägga upp lite bilder senare, orkar inte nu.
Trots gårdagens fina känner jag mig återigen lite less. Jag kan inte hjälpa att känna att saker hela tiden ska kännas så himla svåra och ouppnåeliga. Så länge varade lyckan över ett bra betyg på matteprovet när jag är tillbaka till bänken och återigen står inför nya hinder och utmaningar och känner mig totalt blond. Folk talar om att "komma över tröskeln" att det ska lätta, kära vänner, jag går i en trappa uppför keops pyramid, vem vet hur långt jag kommer, men över till någon slutavsats eller "tröskel" kommer jag aldrig komma.
Jag kan inte hjälpa att känna att det är svårt att hitta motivation till att plugga och läsa bok på 200 sidor på 3 dagar. Det känns.. jobbigt. Och sen en uppgift på det. Trots att det är intressant! Mycket! Så känns det tungt. Denna vecka är det djupdykning i genus som gäller. Så ni kan absolut förvänta er ett inlägg om det också framöver.
Kan inte hjälpa att det känns som att jag aldrig får sätta igång med min träning
nån gång. Och att det ska vara så förbannat svårt att hålla sig nyttig! Ska erkännas att jag hatar mina kilon, hon som bloggar om att ni ska tycka om er själva, ja där ser man, dubbelmoralstanten, jorå, dyngdåligt att säga en sak jag inte menar... Grejen är att jag verkligen menar det jag säger. Ni ska älska er själva för de ni är. Och jag tycker om mig själv, men jag gillar inte min kropp men jag vet också att det finns vägar att ta för att göra något åt det och jag vet att jag kommer känna mig ännu bättre då. Jag begär inte att bli modellsmal och kunna få på mig jeans i extrasmall, det är ett omöjligt faktum som jag inte strävar efter. Men jag önskar att jag kunde ha jeans som satt okej. Jag önskar att jag kunde prova jeans. Jag är för tjock för jeans. Jag vill bli en jeanstjej. jeans och tshirt, en kofta. Så snyggt, men inte för mig. Jag får muffinsmage och gigantisk lärar-rumpa och jag känner mig som en tant. En sån där rund tant. Det ser inte bra ut. Och min mage som putar som en överjäst bulldeg, och brösten är så ivägen, krymp snälla rara! och ändå, är det så svårt att hålla motivationen uppe, som om jag konstant behöver en reminder om varför. Det räckte inte att köpa en våg till badrummet och fiberhavregryn. Jag var dagen därpå fortfarande jag. Utan förändring. Nej, någon skärpning får det allt bli. Vi får väl se om jag lyckas, men nu är det iallafall officiellt ute att jag måste börja leva ett nyttigare liv.
Jag förundras över hur sångaren i The gossip ser på sig själv. Hur hon älskar sin kropp precis som den är. Jag beundrar henne och älskar henne för att hon verkligen står för sin muffinsmage och lärar-rumpa. Och att hon inte gömmer valkarna bakom utvalda kläder och speciella strumpbyxor som drar in magen ett par centimeter (min absoluta favorit, och dåliga dagar, kan det vara värt att inte kunna andas och ta på sig dubbla bara för att minska någon ynka centimeter till. Patetisk är jag. Patetisk.) Nej hon klär gärna ner sig till bara underkläder om hon känner för det. Hon, the gossip-tjejen, Beth Ditto, står på scen i exakt vad hon vill, totalt obrydd om vad folk tycker. Totalt! Hon har de mest omtalade klädslar för hennes kropp. Hon är en sådan person som man hatar (för att man inte förstår) eller som man bara älskar. För mig är hon en inspirationskälla. Trots att vi tycker olika och trots att hon vill vara, och jag vill förändra så är det hennes självkänsla och hennes självdistans som tilltalar mig, hon är helt sjukt bra, heja henne. Dessutom är hon homosexuell. Och stormtrivs. Hon är en förebild för oss alla.
Såhär ser fantastiska Beth Ditto ut!
Hur viktig är vikten för dig, varför är den viktig? För din skull, för hälsans skull eller skönhetens, eller för någon annans skull? Har vi skapat idealet att smal är snygg och tjock är ful, eller är det biologiskt? Även om alla människor är vackra, är alla människor vackra? På olika, eller på samma sätt? Vad är vackert för dig?
PS. För kommentarer på detta inlägg så förbjuder jag härmed ordet Lagom. Ingen himla kommentar om att "jag tycker det är vackrast att vara.. lagom." Inget lagom i min blogg! För isåfall, vad är lagom?
Jag tänkte att nån annan skulle våga skriva nåt om detta tabuämne först men det får väl bli ett inlägg av din gamla mor först då! För mig är vikten mest viktig för min egen självkänslas skull. Blir den extrem blir det också för hälsans skull men extremvikt kommer jag ändå inte att acceptera för min egen självkänslas skull. Vi har absolut skapat idealet att smal är snygg och tjock är ful! Se bara på hur det var förr då en fet person betydde att det var en rik person som hade råd att äta! Även i andra länder förekommer det att feta personer är de som är mest attraktiva. Jag ser verkligen upp till de som jämt är positiva och bjuder på sig själva oavsett hur de ser ut! Personligen tycker jag att alla människor kan vara vackra även om de inte har normalvikt enl. böckerna. Så länge som de inte är sjukligt feta förståss! Det är personligheten och utstrålningen som gör dem vackra! Leila Lindholm tex. tycker jag är oerhört vacker! Hon utstrålar sån glädje och värme!
Och som ett litet ps. Du är också vacker! :)
Otroligt vilken förebild Beth Ditto är! Att jag inte kände till henne innan... Fler människor borde få höra om henne!
Som din kära mamma säger, så är det dagens ideal som säger att "smalt är fint, tjockt är fult." Och visst, vissa dagar känner man pressen av att gå och träna för att "komma i form så att man ser bra ut", men andra dagar kanske man tränar för att man tycker det är skönt, man vet att kroppen mår bra av det.
Att vara vacker på insidan är det som räknas. Skulle man börja ett förhållande med någon som var jättesnygg men hade ett ont inre så skulle det inte hålla länge. För vem skulle stå ut med en sån? Och sen har ju också självförtorendet mycket med det hela att göra. Tycker man att man själv är vacker, så kommer andra att tycka det också.
Personligen, tycker jag också att om jag ser en riktigt smal tjej på stan (som bara är smal alltså, inte vältränad), så kan jag tycka att det ser väldigt fult ut. Hon har ju som inga kurvor! Var tog hennes kvinnlighet vägen liksom? Och dessutom kommer hon ju att knäckas av vad som helst. Men om man däremot ser en tjej som är lite mullig, så tycker man bara att det är gulligt. Det ser finare ut i mina ögon. Mer kurviga kvinnor åt folket!
