Lördag. Klockan slår äntligen tre och jag och maria sitter förväntansfulla inför Mia Skäringers show. Det står rekvisita på scenen. Kläder hänger på en stång, ett bord står fint placerad med en vit stol bredvid och en vas. En flygel och en cello. Stämmningen är lovande och idun är fullsatt.

Åh. Vars ska jag börja? Jag är pånyttfödd. Jag är frälst. Jag är en annan sandra. En ny fräsch, självsäkrare, ömtåligare men starkare sandra. Hon var en gudinna på scenen. Hon skämtade, hon sjöng vackert, hon klädde ut sig, hon förstod, hon förklarade och hon bjöd på allt hon hade. Hon fladdrade på med sin barnaslappa mage, hon drev på om sitt sexliv och om hennes ungdoms ångestår. Hon hade en sånt djup, och hon hade en sån humor. Jag förstår verkligen inte hur hon kan se så mycket, hur hon kan sätta ord på såna saker man egentligen bara kan känna. Hon, är min största idol och förebild. Och jag köpte en signerad cdskiva med alla låtar från showen.

Detta ska också vara sagt, jag grät av igenkännande och sentimentalitet över livet och mitt ego, jag skrattade tills käkarna domnade bort, jag klappade händerna så hårt att det sved och jag tvekade inte en sekund på att ställa mig upp och ge stående ovationer när showen var slut, något som hela idun gjorde.

Det var vackert. Det var sorgligt. Det var underbart.


"Det är du som väljer vem du vill va, så var noga med ditt val"