Jag bestämmer mig för att unna mig en hembakad brownie från frysen denna lördagkväll. Jag lägger den på ett fat och ställer i micron (som saknar glasplatta, den som ska förse fatet med rotation). jag ställer den på en kort liten minut och går ut i vardagsrummet. det plingar och jag går tillbaks. Rök. Överallt. I hela köket. Jag får panik, pulsen skjuter i höjden och händerna börjar skaka. Stänger köksdörrarna på bägge sidor. Jag öppnar microluckan men stänger lika fort för det enda som jag ser är hur tjock vit rök hittar sin väg ut. Panik. Skär panik. Kletig fruktansvärd nyfödd panik. Jag som är så rädd för sånt där. El, värmestrålning, rök, eld. Okontrollerbart. Fara. Jag kutar efter mobiltelefon och ringer min kära mor, vad ska jag göra, hjälp mig, rädda mig. Jag skakar så mycket att luren knappt hålls mot örat och rösten kluckar fram som havsvågor mot en sten. Kluck. Kluck. Ut i hallen, ner med brandvarnare och ut med batteriet. In i köket igen, snabba steg. Fort ut med tallriken, under kranen, spola kallt. Mor guidar och jag är fullständigt okapabel att tänka själv, jag känner bara rädsla och panik och hur hela jag skälver av skakningar. Den lilla kakan som förkolnat till en svart stenhård liten klump är inte identifierbar längre och det kunde lika gärna ha varit en liten träbit som låg där sönderbränd i min diskho. Köket är så fyllt av den vita röken att om det vore tecknat, hade man skurit ut kuber ur luften. Micron är varm och jag låter den svalna innan jag lyfter ut till balkongens snötäckta golv. okej. andas. lugn. andas. Låter pulsen återgå och gråten försvinna och jag tar djupa andetag och låter paniken skölja bort.

Nu står balkongdörren på vid gavel och jag vädrar ut stanken av brand i lägenheten. Det är svinkallt och jag sitter under täcke. Det är svinkallt ändå och det stinker lik förbannat så himla mycket trots att det gått en dryg timme sen skräckupplevelsen nu. Och microjäveln är död. Stendöd.
Jag vill aldrig veta av den igen.