Igår tog käraste B och jag en dagsutflykt till sundsvall. Resan gick bara fint, trots en orolig mamma som smsbekräftade sig om att vi fortfarande var vid liv då och då. Vi hade med oss termoskaffe i den orangea termosen, fossilen från 70-talet som jag fått av mormor, och vi hade hembakta brownies med oss i kylbag. Ingen 30-mils-resa utan fikapaus (och ett antal kisspauser.) Konserten med volbeat visade sig vara över förväntan och jag studsade på i harmoni med att bara få flyta ut till ingenting och bara vara en stund, totalt obekymrad om människor runt om mig som inte var mig lik eller som inte alls gungade runt utan bara stod stilla. Jag kunde inte bry mig mindre om att min sjal var blommig bland mängden av svartklädda rockare. Jag kunde inte bry mig mindre om att jag gungade mina elefanthöfter och faktiskt njöt av den för mig så främmande musiken som trots allt var riktigt bra. Inte blev njutningen värre när finaste B ställer sig bakom mig och håller om mig och gungar på som ett idylliskt dansbands-tönt-par bland långa pojkfrisyrer och svart hårfärg. Jag njöt, runt jorden och tillbaka. tack finaste B, för den finaste söndagen. Vi hade till och med en mixed tape (eller ja, bränd skiva) som vi (jag) gnolade på under bilresan, det var fint. Jag ska lägga upp lite bilder senare, orkar inte nu.


Trots gårdagens fina känner jag mig återigen lite less. Jag kan inte hjälpa att känna att saker hela tiden ska kännas så himla svåra och ouppnåeliga. Så länge varade lyckan över ett bra betyg på matteprovet när jag är tillbaka till bänken och återigen står inför nya hinder och utmaningar och känner mig totalt blond. Folk talar om att "komma över tröskeln" att det ska lätta, kära vänner, jag går i en trappa uppför keops pyramid, vem vet hur långt jag kommer, men över till någon slutavsats eller "tröskel" kommer jag aldrig komma.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är svårt att hitta motivation till att plugga och läsa bok på 200 sidor på 3 dagar. Det känns.. jobbigt. Och sen en uppgift på det. Trots att det är intressant! Mycket! Så känns det tungt. Denna vecka är det djupdykning i genus som gäller. Så ni kan absolut förvänta er ett inlägg om det också framöver.



Kan inte hjälpa att det känns som att jag aldrig får sätta igång med min träning
 nån gång. Och att det ska vara så förbannat svårt att hålla sig nyttig! Ska erkännas att jag hatar mina kilon, hon som bloggar om att ni ska tycka om er själva, ja där ser man, dubbelmoralstanten, jorå, dyngdåligt att säga en sak jag inte menar... Grejen är att jag verkligen menar det jag säger. Ni ska älska er själva för de ni är. Och jag tycker om mig själv, men jag gillar inte min kropp men jag vet också att det finns vägar att ta för att göra något åt det och jag vet att jag kommer känna mig ännu bättre då. Jag begär inte att bli modellsmal och kunna få på mig jeans i extrasmall, det är ett omöjligt faktum som jag inte strävar efter. Men jag önskar att jag kunde ha jeans som satt okej. Jag önskar att jag kunde prova jeans. Jag är för tjock för jeans. Jag vill bli en jeanstjej. jeans och tshirt, en kofta. Så snyggt, men inte för mig. Jag får muffinsmage och gigantisk lärar-rumpa och jag känner mig som en tant. En sån där rund tant. Det ser inte bra ut. Och min mage som putar som en överjäst bulldeg, och brösten är så ivägen, krymp snälla rara! och ändå, är det så svårt att hålla motivationen uppe, som om jag konstant behöver en reminder om varför. Det räckte inte att köpa en våg till badrummet och fiberhavregryn. Jag var dagen därpå fortfarande jag. Utan förändring. Nej, någon skärpning får det allt bli. Vi får väl se om jag lyckas, men nu är det iallafall officiellt ute att jag måste börja leva ett nyttigare liv.
   

Jag förundras över hur sångaren i The gossip ser på sig själv. Hur hon älskar sin kropp precis som den är. Jag beundrar henne och älskar henne för att hon verkligen står för sin muffinsmage och lärar-rumpa. Och att hon inte gömmer valkarna bakom utvalda kläder och speciella strumpbyxor som drar in magen ett par centimeter (min absoluta favorit,  och dåliga dagar, kan det vara värt att inte kunna andas och ta på sig dubbla bara för att minska någon ynka centimeter till. Patetisk är jag. Patetisk.) Nej hon klär gärna ner sig till bara underkläder om hon känner för det. Hon, the gossip-tjejen, Beth Ditto, står på scen i exakt vad hon vill, totalt obrydd om vad folk tycker. Totalt! Hon har de mest omtalade klädslar för hennes kropp. Hon är en sådan person som man hatar (för att man inte förstår) eller som man bara älskar. För mig är hon en inspirationskälla. Trots att vi tycker olika och trots att hon vill vara, och jag vill förändra så är det hennes självkänsla och hennes självdistans som tilltalar mig, hon är helt sjukt bra, heja henne. Dessutom är hon homosexuell. Och stormtrivs. Hon är en förebild för oss alla.


Såhär ser fantastiska Beth Ditto ut!

  

   

Hur viktig är vikten för dig, varför är den viktig? För din skull, för hälsans skull eller skönhetens, eller för någon annans skull? Har vi skapat idealet att smal är snygg och tjock är ful, eller är det biologiskt? Även om alla människor är vackra, är alla människor vackra? På olika, eller på samma sätt? Vad är vackert för dig?

PS. För kommentarer på detta inlägg så förbjuder jag härmed ordet Lagom. Ingen himla kommentar om att "jag tycker det är vackrast att vara.. lagom." Inget lagom i min blogg! För isåfall, vad är lagom?

kan verkligen inte förstå att jag faktiskt fick VG på mitt matteprov. Det är sjukt. Jag är fortfarande överglad. Det har varit många järn i elden, många bollar i luften på slutet känns det som. Mycket plugg och mycket småtjaffs att göra. På fredag är det sista ansökningsdag för vårens kurser och program så jag måste ta mig tid för det helst idag också. Socionom och lite back-up-kurser om jag inte kommer in. Och så länge kvar är det ju inte till högskoleprovet heller. Nej det blir nästa lördag det! Hoppas hoppas att jag får iallafall lite bättre resultat än sist. Den här gången kan jag ju faktiskt lite matte också!

Nej nu måste jag söka in lite skolor tror jag bestämt innan jag ska på examinerande seminarium klockan tre!

Här är dom!
Hejhej!

1. Tack för allt pepptalk, ni är fina! Jag ska nog klara detta ändå!

2. Glad första oktober, välkommen höst!

3. Jag har fått extrajobb på plantagen!

4. Igår var Robin och Benji här och spelade tvspel och lagade middag med mig. Det gjorde mig varm och glad.

5. Ett hett tips från Nina! IKEA ska ha en hösttävling där det gäller att baka något trevligt, så kan man vinna. Jag ska lätt vara med. "Allt du behöver göra är att ladda upp en bild av ditt smaskigaste hemmabak här på LIVET HEMMA med motivering varför just ditt bakverk är en vinnare. Var personlig, var kreativ och ha kul medan du bakar!"
Nu gäller det att börja fundera över vad för något man ska tänkas hitta på! Det ska vara sagolikt gott, och extremt vackert... Hm, får nog tänka till!

Igår hade jag och fina B 1 ½ årsdag. Om det nu är så speciellt. Jag hade varit extra tydlig med att vi inte skulle köpa något för att det är onödigt, och vi hade ju inte så mycket pengar att ta ur, iallafall inte jag. Så hela dagen går och jag kämpar mig igenom matten, vi handlar lite och åker hem. Jag går in i mitt sovrum och på min säng sitter en bunt med töntiga små världsbästa supermario-fiender uppradade. Redo att anfalla. Min första tanke är att slå benjamin så jag börjar vifta och fäkta med armarna tills jag lugnar mig. Vi skulle ju inte köpa något! Tydligen så var de inte avsedda för just igår, utan bara som en kul grej.

Tack finaste fina Benjamin, de är världens bästa. Men vad ska vi göra av alla de små barnen nu? Kanske blir det att adoptera bort någon, för de är ju så många. Kattungar är söta men kanske måste man lämna bort någon ändå... Vi ska diskutera senare vad vi ska göra med de små liven! Och inte nog med detta! Nej då har han köpt en volbeat-biljett också så att jag ska följa med till sundsvall och titta på volbeat! Jag lyssnar ju knappt ens på dom... Men Å jag ser fram emot det! En heldag i sundsvall, det ska bli kul!

Här är mina små ungar!

Kloka ord droppar in! Och påtal om droppar... Idag var jag på min första blodgivning! Och gissa om jag var ett nervvrak! Längesedan jag var så rädd. Jag fick världens bästa sköterska och hade finaste handen att hålla i vid sidan av mig så det kunde inte ha gått bättre. Vit som ett lakan och skakande som ett asplöv klarade jag min uppgift och har nu bidragit med 450 ml 0 Rhb+ -blod till samhället! Och en rörstrandtallrik fick jag inpå! Så nu måste jag verkligen tillbaka och samla ihop hela servisen! Kommer att ta lång tid när man bara lämnar blod 2 gånger om året! En biobiljett fick vi också, eftersom Benji "värvade mig".

Stolt är jag så det skriker om det, vilken övervinning! Nej det här ska nog gå, även om jag kommer vara lika rädd nästa gång igen! Tillslut kanske ... Jag har utmanat mig själv idag, och jag vann. Det känns bra.



PS. Ikväll borstade benjamin mina tänder. Det är fint att han kan öva inför nästa skolvecka.

Många kommentarer droppar in. På båda blogg och utanför. Vad glad jag blir att ni kan identifiera er med det jag skriver! Jag måste bara förtydliga ett par saker från förra inlägget... Att våga tycka om sig själv handlar inte om tapperhet och om att vara modig. Det handlar inte om att man ska vara den som vågar hoppa från högsta trampolinen eller ha de extremaste kläderna när man går på affären. Det som vågandet i sig handlar om, är att titta in i sig själv och faktiskt, verkligen våga se vad som finns där. Sina fel, sina brister, sina bättre sidor och egenskaper och att se sig själv för den man är. Också att våga erkänna för sig själv, att allt jag tycker är kanske inte alltid en sanning. Att våga erkänna sig ha haft och kanske ha - fel, då och då. Våga vara mänsklig och våga tro på en förändring även om det känns omöjligt. Om man hade varit tillräckligt målmedveten hade man säkert vågat tro på att man skulle kunna simma över till finland eller, lyckas hålla en diet med bara ris i ett år. Vissa uppgifter kan ses som omöjliga och inte genomförbara till en början, men med rätt inställning och med rätt motivation så kan man ta sig an de allra svåraste uppgifter. Men det handlar om vilja, och det handlar om att våga. Det var det.

Sen också. Det många tror innebär att tycka om sig själv är ofta kopplat till otrevligt skrytande. Detta borde man verkligen särskilja. Att ha god självkänsla, eller skryta är oftast väldigt olika saker. Jag tänker såhär, den där personen (vi har väl alla känt någon) som alltid ska förklara sig själv som bäst, snyggast och vackrast i hela världen kan verkligen gå en på nerverna. Man kan tänka att men kan han/hon aldrig få nog av sig själv? Sluta skryt och tro att du är så mycket bättre än alla andra! Det kan vara en skrämmande tanke att börja tycka om sig själv, om man tror att man ska bli som "den där jobbiga personen". i verkligheten är nog den personen exakt lika osäker på sig själv som de som står och suckar. Den här personen är så illa däran på insidan och kan inte tycka om sig själv en smula utan måste ständigt söka efter erkännanden och bekräftelser för att känna att de duger. De har inte ens kraft att tala om för sig själva att de är okej, så de behöver någon utifrån att säga det till dom.

En person, som har riktigt god självkänsla som tycker att man är vacker och smart och tror på sig själv, någon som tycker om sig själv är inte osäker. Man kan tryggt lita på sitt ego. Man behöver inte höra det från någon annan för man vet redan att man duger. Därför skryter man inte. Man kanske lägger fram det ibland, men på en helt annan nivå än skryt. Det bästa är när man säger det till sig själv, det är vad som är viktigt - att man själv vet hur kapabel man är och vilken enorm potential man har.

Jag vill inte tjata ut på detta men jag tycker det är av viktig grund, att man skiljer på den som skryter och är bäst på allt hela tiden och söker erkännanden till sin osäkra självbild, och den som faktiskt mår bra och har en sund och harmonisk mentalitet.





Hursom, nog om detta! ikväll har jag suttit och pluggat hela kvällen och sett idol. Nu är jag skittrött och en lång dag väntar imorgon med optiker, provjobb, mera plugg och blodgivning (håll tummarna för mig!)

Kram på er alla, och tusen tack för era kommentarer

Igår var det kräftskiva hos Bernroth's! Mycket trevlig ny upplevelse. Inte hade jag behövt oroa mig för kräftskalandet, det gick ju bara fint. Goda pajer, sallad och ostar samt hemgjord lemonad. Gott! Och trevligt.  
Bilden är snodd från google.