jag undrar om det är sant, myten om att hundbajs under skon, ger tur
I min mattebok finns det blandade uppgifter i slutet på kapitlet. Det finns också repetitionsuppgifter. De blandade är nya och i väldigt olika svårighetsgrad. Repetitionen börjar från början och har exempel där man ser exakt hur man ska gå till väga för att lösa uppgiften. Jag trodde att blandade uppgifter skulle gå lätt, jag hade ju faktiskt klarat kapitlet nått så när, jag fick typ 3 rätt av 12 möjliga bland de lättaste (medel och svåra skippade jag helt).
Gråten sköt som fontäner och jag grät som en tonåring med snor som sipprandes och snörvlandes. Jag vill inte säga att det var ångest direkt egentligen, snarare en uppgivenhet och hopplöshet som sköldje över. Jag tappade tron på mig själv. Tappade tron på meningen med varför jag egentligen går igenom denna skit. Hatade systemet som tvingats lägga till en så sketen kurs bara för att jag precis då skulle söka till ett sketet program. Hatade systemet till döds. Men jag pratade i telefon och sansade mig. Jag fick lite hopp tillbaka. Än är det inte kört. Jag är inte klar än. Jag har nu börjat med lite repetitionsuppgifter från scratch, från absoluta början och det går rätt bra. Än så länge hoppar samtliga hästar i hagen, men, jag vet att det kommer bli svårt att hålla dom på plats och snart står hagen tom och övergiven och mina ögon kommer att stirra ut på blanka papper, felaktiga svar, omöjliga tal.
Men då får jag bara försöka igen. Igen. Igen. Och sen, vet ni vad jag gör sen? Då får jag hålla tummarna tills blodet slutar rinna och knogarna blir vita, blåsa tusen ögonfransar och hoppas på det bästa, leta fyrklöver tills jag storknar och (om kineserna har rätt) klampa ner i en rejäl hög med hundbajs. Då, kanske det går.
ett brev om en fin liten helg
Lördag - försöker plugga men det går segt när jag vet att jag hade kunnat haft det bättre. drömmer drömmar om fjärran länder och fantastiska insatser för mänskligheten. diskar bort oändliga berget disk och förbannar tre-rättersmiddagen och den stora popcornskålen och slarvar med mat och serverar lyxig spagetti med lite ketchup till både lunch och middag. Jo då kära vänner, jag har mat, det beror endast på lathet. Ser lite smått på tv, samtidigt som jag räknar tal i mitt rutiga ödesavgörande block. På kvällen kommer benjamin tillbaka efter garage-jam och biokväll och hjälper till med loppisens prismärkning. Det blir sent.
Söndag - Loppis på travet, jag och benjamin vaknar trötta efter gårdagens prismärkande. Äter en skål med fil och flingor som mest liknar hundmat och förpestas av lukten från euroshoppers vakuum-förpackade minibaguetter jag köpt till loppis-fikat. Lunch, av ett slag. Vi hoppas att ugnen ska låta sin magi verka och förvandla stank, till aptitligt-ljuvligt-nybakat bröd-doft. Vi tar fel. Bröden stinker ner hela lägenheten och benjamin, han som äter allt, spottar ut brödbiten som smakats på i förskräckelse över den förvidriga smaken. Vi packar frukt och festis och nöjer oss utan macka på loppisen. Lite försenade stressar vi fram med tusen och grejer från hemmens alla hörn som inte går att ordna på något sätt så kaoset är uppenbart. Saker utan samband radas upp finast möjligt. Det visade sig inte vara bara skräp vi släpat på trots allt. Dryga 300 kronor fick vi in vardera för att ha städat upp i lådor och förråd. Fantastico! I say. Middagen bjuder på amerikanska fluffiga små pannkakor med lite citronskal och det är barnsligt gott och enligt Leilas recept. Underbara Leila, vad klarar den kvinnan inte av - är hon någonsin riktigt sur och grinig? Omöjligt. Kvällen bjuder på mer tal och räkning och det är, fruktansvärt tråkigt men det tragglas igenom.
Imorgon kommer min hemtenta ut på den internetbaserade kursplattformen och jag har en vecka på mig att göra den klar. Wish me luck. Portfoliosemenarie på tisdag. matte på måndagkväll en vecka därpå - matteprov. Benjamin påbörjar sin praktik med the old people och är nervös, enligt min mening helt i onödan. Det blir en fullspäckad och säkert stressig vecka och jag gruvar mig lite. Dock ska jag försöka börja hinna träna där i mellan och kanske laga lite middag också. Håll tummarna för att framtiden, då menat nästa vecka, är förhållandevis ljus. Tack.
Ta hand om er, kramar, Sandra
Ett litet inlägg om kvinnliga könsorgan
Det finns dessutom operationer där man kan återskapa en mödomsinna!? Som för att visa killen "nej jag har inte haft sex, kolla mödomshinna - kolla, blod! nu var det bevisat också!" Är människor ens medvetna om att vissa redan spräckt sin mödomshinna redan innan de haft sex? Att mödomshinnan inte är något magiskt med en funktion - att spricka och blöda för att bevisa en flickas oskuld. Den kan spricka när man idrottar eller använder en tampong till och med, herregud! Och även om en del av "hinnan" är kvar - behöver det inte vara så att man blöder första gången man har sex för det heller. Det är långt ifrån alla som blöder! (Jag vet att det finns extremister inom vissa religioner, och jag vet att det finns giftermål med bröllopsnätter där det är tvång på att visa upp blodiga oskulds-mödinne-lakan. Men nu pratar vi inte om det, nu pratar vi icke-religösa påfund där det endast handlar om något annat, status? Respekt? Vet inte.)
Jag är upprörd och orolig. Jag vet inte om jag ska skylla på kvinnors egna ständiga ifråasättande av sig själva, männens krav på en sexig kvinna, eller om jag helt enkelt ska skylla rubb och stubb på 1. porr - där de flesta kön ser perfekta och identiska ut, och 2. generalliserade läroböcker där människans konsekvenser och skeenden och är förutsägbara i ett mönster. Där man inte behandlar individen och understryker allas olika, jätteolika, unika, egna, kroppar. Självklart vill jag säga att kvinnorna inte är ifrågasättande till grunden, och att män inte har krav rent biologiskt. Nej, jag fastställer här och nu, att det måste finnas andra faktorer och källor till dessa idéer.
Jag blir less. Sluta jämför. Sluta ta till så sjukt drastiska metoder till lösningar. Älska er själva istället, det är både ekonomiskare och hälsosammare.
en gång tyckte jag att det var coolt att äta fil
Ikväll har jag haft en fantastisk kväll med min kära vän Maria. Vi har lagat veg-lasagne, blivit mästare på att göra pannacotta (gud så gott!) och druckit dyrt oslo-vin från sydafrika. Dessutom har vi tittat lite på svts valdebatt och diskuterat politik. rödvin, politik, tända ljus.. Att det kunde vara så kul! Intellektuellt, och vuxet. Mogen-poäng till mig och maria! Vi pratade också om alla oskrivna regler som finns för de flesta tjejer på högstadiet i en skolmatsal... Minnena väcks till liv. Dessa är några av de vi fastslog:
1. Man måste säga att maten ser äcklig ut, även om man egentligen tycker att den ser aptitlig ut
2. Man måste säga att maten smakar jättedåligt, även om den smakar ganska bra. (toppbetyg är: "alltså det går ju att äta.. om man är jättehungrig - på sin höjd typ" men då igen - man får inte vara hungrig - då är man glupsk.)
3. Man måste ta jättelite på tallriken så att folk inte tror man är glupsk, dessutom måste man lämna lite också som man kan slänga (så att man inte är en gris.)
4. Man får gärna slänga besticken i disken lite hursomhelst, det spelar ingen roll. Det finns betald personal ju.
5. Om det finns fil - då tar man fil för det är coolt att äta fil. Eller en bunt hårdbröd - utan smör helst.
Ja det var några, och det är bara matsalen! Vilka regler en tonårstjej snurrar kring som inte går att sätta fingret på i en handbok är fasansfulla. Det känns skönt att man växt ifrån det där hormonstinna tonårsdagarna. Kvitt med att vara sur på alla för att man själv är så osäker, ett frö i en hård kapsel. Taggig. Skönt att slippa förvirringen över vad man får göra och inte, och hur man uppfattas om man gör det ena eller andra. Skör. Skönt att slippa tro att allt handlar om en själv, och att allt är personlig kritik eftersom man inte kan förstå och se det kringliggande faktorerna. Vilsen, sårbar. Nåja, det hör åldern till. Det är en vacker ålder med sprakande känslor och vilsna tankar, glädjesnurr och världen-kommer-gå-under-ångest. Det var vackert och jag minns missären i en absurd svärta och surrealistisk regnbågsfärgad glädje. Men aldrig någonsin att jag går igenom det igen.
ekande tysta 50 kvadratmeter
Goombas, boo, och en koopa troopa!
Igår hade jag och fina B 1 ½ årsdag. Om det nu är så speciellt. Jag hade varit extra tydlig med att vi inte skulle köpa något för att det är onödigt, och vi hade ju inte så mycket pengar att ta ur, iallafall inte jag. Så hela dagen går och jag kämpar mig igenom matten, vi handlar lite och åker hem. Jag går in i mitt sovrum och på min säng sitter en bunt med töntiga små världsbästa supermario-fiender uppradade. Redo att anfalla. Min första tanke är att slå benjamin så jag börjar vifta och fäkta med armarna tills jag lugnar mig. Vi skulle ju inte köpa något! Tydligen så var de inte avsedda för just igår, utan bara som en kul grej.
Tack finaste fina Benjamin, de är världens bästa. Men vad ska vi göra av alla de små barnen nu? Kanske blir det att adoptera bort någon, för de är ju så många. Kattungar är söta men kanske måste man lämna bort någon ändå... Vi ska diskutera senare vad vi ska göra med de små liven! Och inte nog med detta! Nej då har han köpt en volbeat-biljett också så att jag ska följa med till sundsvall och titta på volbeat! Jag lyssnar ju knappt ens på dom... Men Å jag ser fram emot det! En heldag i sundsvall, det ska bli kul!
Här är mina små ungar!
söndag full av underbar matematik
Nu blir det sova. Kramkram.
idag bytte jag till mig rörstrand för mitt blod
Kloka ord droppar in! Och påtal om droppar... Idag var jag på min första blodgivning! Och gissa om jag var ett nervvrak! Längesedan jag var så rädd. Jag fick världens bästa sköterska och hade finaste handen att hålla i vid sidan av mig så det kunde inte ha gått bättre. Vit som ett lakan och skakande som ett asplöv klarade jag min uppgift och har nu bidragit med 450 ml 0 Rhb+ -blod till samhället! Och en rörstrandtallrik fick jag inpå! Så nu måste jag verkligen tillbaka och samla ihop hela servisen! Kommer att ta lång tid när man bara lämnar blod 2 gånger om året! En biobiljett fick vi också, eftersom Benji "värvade mig".
Stolt är jag så det skriker om det, vilken övervinning! Nej det här ska nog gå, även om jag kommer vara lika rädd nästa gång igen! Tillslut kanske ... Jag har utmanat mig själv idag, och jag vann. Det känns bra.
PS. Ikväll borstade benjamin mina tänder. Det är fint att han kan öva inför nästa skolvecka.
att sitta i en soffa och tycka om sig själv i tystnad, utan anledning
Många kommentarer droppar in. På båda blogg och utanför. Vad glad jag blir att ni kan identifiera er med det jag skriver! Jag måste bara förtydliga ett par saker från förra inlägget... Att våga tycka om sig själv handlar inte om tapperhet och om att vara modig. Det handlar inte om att man ska vara den som vågar hoppa från högsta trampolinen eller ha de extremaste kläderna när man går på affären. Det som vågandet i sig handlar om, är att titta in i sig själv och faktiskt, verkligen våga se vad som finns där. Sina fel, sina brister, sina bättre sidor och egenskaper och att se sig själv för den man är. Också att våga erkänna för sig själv, att allt jag tycker är kanske inte alltid en sanning. Att våga erkänna sig ha haft och kanske ha - fel, då och då. Våga vara mänsklig och våga tro på en förändring även om det känns omöjligt. Om man hade varit tillräckligt målmedveten hade man säkert vågat tro på att man skulle kunna simma över till finland eller, lyckas hålla en diet med bara ris i ett år. Vissa uppgifter kan ses som omöjliga och inte genomförbara till en början, men med rätt inställning och med rätt motivation så kan man ta sig an de allra svåraste uppgifter. Men det handlar om vilja, och det handlar om att våga. Det var det.
Sen också. Det många tror innebär att tycka om sig själv är ofta kopplat till otrevligt skrytande. Detta borde man verkligen särskilja. Att ha god självkänsla, eller skryta är oftast väldigt olika saker. Jag tänker såhär, den där personen (vi har väl alla känt någon) som alltid ska förklara sig själv som bäst, snyggast och vackrast i hela världen kan verkligen gå en på nerverna. Man kan tänka att men kan han/hon aldrig få nog av sig själv? Sluta skryt och tro att du är så mycket bättre än alla andra! Det kan vara en skrämmande tanke att börja tycka om sig själv, om man tror att man ska bli som "den där jobbiga personen". i verkligheten är nog den personen exakt lika osäker på sig själv som de som står och suckar. Den här personen är så illa däran på insidan och kan inte tycka om sig själv en smula utan måste ständigt söka efter erkännanden och bekräftelser för att känna att de duger. De har inte ens kraft att tala om för sig själva att de är okej, så de behöver någon utifrån att säga det till dom.
En person, som har riktigt god självkänsla som tycker att man är vacker och smart och tror på sig själv, någon som tycker om sig själv är inte osäker. Man kan tryggt lita på sitt ego. Man behöver inte höra det från någon annan för man vet redan att man duger. Därför skryter man inte. Man kanske lägger fram det ibland, men på en helt annan nivå än skryt. Det bästa är när man säger det till sig själv, det är vad som är viktigt - att man själv vet hur kapabel man är och vilken enorm potential man har.
Jag vill inte tjata ut på detta men jag tycker det är av viktig grund, att man skiljer på den som skryter och är bäst på allt hela tiden och söker erkännanden till sin osäkra självbild, och den som faktiskt mår bra och har en sund och harmonisk mentalitet.
Hursom, nog om detta! ikväll har jag suttit och pluggat hela kvällen och sett idol. Nu är jag skittrött och en lång dag väntar imorgon med optiker, provjobb, mera plugg och blodgivning (håll tummarna för mig!)
Kram på er alla, och tusen tack för era kommentarer
helt jävla fantastisk
Ibland accepterar jag mitt fula jag. Jag kan leva med det.
Ibland dödar det mig att jag ser ut som jag gör. Men fler dagar kommer ju efter det.
Ibland kan jag tänka att, jag är faktiskt sjukt snygg. Och de dagarna är bäst.
De dagarna ser ut som alla andra. Jag beteer mig som vanligt. Jag går inte runt och är mer kaxig än vanligt, jag kollar mig inte i spegeln oftare än annars, jag fotar inte mig själv tusen extra gånger (även om jag kanske borde) och jag är definitivt inte spydig mot mina bekanta. Jag är nog ganska normal.
Utifrån detta tänker jag bara, är det ens märkbart att urskilja när jag har en snygg kontra ful dag? Kanske med detta: en ful dag är jag lite sur, lite nere, lite less. Dryg att prata med säkert och lite nervös. Drar i tröjan och döljer mina valkar, ler mitt leende som jag tränat upp framför spegeln som ser ganska okej ut, sitter stelt i en pose som ser okej ut (tror jag) och sitter omedvetet och flackar omkring i rädslan att någon ska se ner på mig och min fulhet, så jag ser säkert extra töntig ut (som om det behövs) där jag sitter i mitt lite tonårsdeppade tänk och flackar och drar i mina kläder. På affären, stan, skolan eller jobbet är jag rädd för att träffa någon jag känner, bara tanken att behöva träffa nån man inte sett på flera år är förtärande jobbig, ska de se mig när jag ser ut såhär!? Efter alla år. Nej sånt undviks med att minimera sociala situationer och hålla mig inne så mycket som möjligt. Handla kan man väl göra någon annan dag.
Men då dagar som jag gillar mig själv och jag känner mig snygg... Då sitter kläderna som en smäck, tänk att det kan finnas så snygga kläder i min spartanska garderob! Jag ler vänligt mot alla jag träffar och är social. Jag säger hej och när jag skrattar ler till och med mina ögon, små smala strimmor blir de under mina runda mulliga kinder. Jag går självsäkert, med huvudet högt så jag ser säkert lite lite slankare ut med min hållning. Jag äter hälsosammare för jag har en livslust och motivation och en ork att stå framför spisen. Inget ihopslängt i brist på ork och tid här inte, nej sunda grejer ska det vara. En snygg dag så njuter jag också av solen om den skulle skina, jag skulle njuta av mina bästa möbler och jag skulle säkert tycka att umeå var en underskattat fin stad. Jag skulle vara på så bra humör att jag skulle bjuda på alldeles för mycket och bli alldeles för generös med min skrala budget, pengar skulle vara en struntsak, här, ta det om du vill ha! Livet en snygg dag är lättare att gå genom än en ful dag.
Så det jag tänker... Varför är folk så rädda för att tycka om sig själva? Varför är det en sådan tabu att säga "Nej jag tycker faktiskt att jag är ganska snygg!"? Att själv vara snygg behöver inte betyda att man är snyggare än någon annan. Nej det är inte för att jämföra. För att vara snygg måste man ju inte alltid vara snyggast.
Är det så farligt att börja tycka om sig själv och sina rynkor, valkar och födelsemärken? Är det så mycket värre att utstråla positiv energi och livsglädje än negativ och ledsamhet? Jag skulle föredra att umgås med den som har livsglädje och ser veckans dagar som möjligheter, än den som tröttnat på vardagen.
Kan allt detta grundas på om man tycker att man är snygg eller ful, tänker du? "Det har väl inte med det att göra!" Jo! Jag tror att en stor del av den energi vi delar med oss av, är den vi har inom oss. Om vi känner glädje för oss själva och livet i stort, så uttstrålar vi också detta och delar med oss till de runt om. Känner vi dock hat mot sig själv och tristess i vardagen, ja då kommer vi att uttstråla det också.
Jag ber till alla som är inne på denna blogg att fundera över sig själv. Hur upplever du dig själv? Är du gladare när du har snyggare dagar? Vågar du börja tycka om dig själv?
Jag tänkte börja, i hopp om att starta en ny vana och ett efterföljande mönster, med att säga det förbjudna och fasansfulla, det som borde förbli outtalat och något skamligt:
Jag är helt jävla fantastisk, och dessutom är jag skitsnygg.
PS. Detta är nog den första gången jag svär i ett inlägg sedan jag startade denna blogg. Har ni tänkt på det? Detta i respekt för mina käraste morföräldrar. Ni som pratar med mig vet ju att jag i detta moderna samhälle då och då svänger mig med en del svordommar. Även om jag ofta tar bort en sådan vokabulär i särskilda sällskap. Men nu när isen är bruten, så får vi väl se hur framtiden blir...
Invigning för kräftan!
Igår var det kräftskiva hos Bernroth's! Mycket trevlig ny upplevelse. Inte hade jag behövt oroa mig för kräftskalandet, det gick ju bara fint. Goda pajer, sallad och ostar samt hemgjord lemonad. Gott! Och trevligt.
Bilden är snodd från google.
Finbesök stavas med F
Robin var för trött för kvällen, så vi får väl träffas någon annan gång.
Själv hade jag examinerande semenarie med pedagogiken imorse + inlämningsuppgift. Jag försökte svänga mig med fina ord och filosifiska uttalanden, men ärligt talat, jag vet inte om jag bara skämde ut mig själv. Summan av kardemumman får väl bli att jag var modig nog att faktiskt försöka. Nu håller vi tummarna för att jag blir godkänd, trots min ringa vokabulär!
Imorgon ska jag premiäräta kräftor för första gången i mitt liv, ska bli väldigt spännande! Jag är lite orolig för hela den där skalar-grejen med brytande av klor och eliminerande av bajsrand, men jag får hålla tummarna för att jag klarar det.
Nej ni, nu ska det blir frajden-time! Ha det fint!
